Under all kritik.

När jag tänker efter, vilket jag gör oftare än vad man tror, så lär ju detta års
semester ta priset för den tråkigaste på länge. Förutom P&L, vart tog alla upplevelser vägen?
Det var ju liksom ingen annan som var ledig samtidigt...
Usch, det känns som att det snart är försent för upplevelser för mig.
Och allt är den satans sjukdomens fel.
För chansen att jag skulle bli bättre är ju minimal, snarare tvärtom.
Om dom inte uppfinner någon slags mirakelmedicin, vilket känns högst osannolikt.

Det är mycket lätt att bli bitter och väldigt självömkande vid närmare eftertanke.
Vid längre eftertanke blir det desto värre.
Vid längre eftertanke vill jag absolut inte bli någon som måste tas hand om.

Att vinna/ärva/stjäla en massa stålar vore på sin plats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback