Trasig.
Ueeww; det känns som att jag håller på att gå sönder...
Varför kan det inte bara bli bra, som det var förut?
Varför kan det inte bara bli bra, som det var förut?
Om att försöka göra bra.
Att veta för mycket är inte bra för psyket. Absolut inte.
Jag har som ingen aning vad jag ska göra med informationen.
Brrr.
Jag har som ingen aning vad jag ska göra med informationen.
Brrr.
EttExärettEx.
På västfronten och i hemlighet.
Är regler inte till för att följas?
Tydligen inte.
Bra. Att veta.
Inte lika roligt.
Nee, det känns bara bortkastat om jag ska fixa finsminkning, finhår och finkläder om jag ändå bara ska vara hemma.
Men jag saknar den där finsminkningen, det där finhåret och dom där finkläderna litegrann... :/
Men jag saknar den där finsminkningen, det där finhåret och dom där finkläderna litegrann... :/
Ja, alltså. Det är ju trivsamt att pyssla runt hemma och sådär. Fast kanske inte precis HELA tiden.
Jag kan ju som tycka att det kan vara trivsamt att pyssla till sig själv, dricka lite vin, gå på lokal och prata med folk också. Få lite andra intryck liksom. Liksom.
Idag bloggar jag, halleluja!
Om att vända ut och in på sig själv.
Om att modellera om sig själv. För att passa liksom.
Om att bita sig själv i tungan.
Om att inte synas, eller höras, för mycket. Bara lagom.
Om att inte sopa saker under mattan utan slänga skiten direkt i papperskorgen.
Det som inte syns det finns inte.
Om att försöka vara till lags, försöka vara tyst, timid och medgörlig.
Om att säga "absolut" och "ja". Inte säga "nej".
Om att det inte verkar duga alls.
Om sociala regler och att vända andra kinden till.
Japp; så är dagen idag.
Ps. Om att jag fortfarande vill hångla också.
På västfronten.
Jahapp.
Allt är som vanligt fast ändå inte.
Sura män ska inte framföra fordon, det är inte MITT fel att folk ringer mig.
Det är så skönt att olika regler gäller vid olika tillfällen.
Det blir mera spännande så.
När jag inte vet vad som ska hända menar jag.
Fast oftast vet jag ändå. Ganska lätt att förutspå.
Gör inte si, gör inte så. Men durå?
Dessutom börjar jag bli rejält trött på OS som är ta mig fan precis överallt.
Men det är bara att bita ihop. Det kan jag.
Karma suger.
Men jahaaaa?!
Vet inte om det är karma eller vad det är, nåt skit är det iallafall.
Vill egentligen bara dra till Tensta om baka bröd,
men va fan; inget är som det var och jag blir bara frustrerad.
För att det var sjukt bra och sen var det inget.
Och jag tänker INTE säga nåt heller, glöm det liksom.
I vanlig ordning.
Fantastiskt.
It's a B.L.G.E thing...
Det var då själva fan vilken magisk helg jag har haft.
I fredags var det club sanwich och vin hos Jenny & Eken, sen Liljan och Myspys OCH bäst hångel på lokal.
I lördags var det "Vagöru babe?" klockan 15.12 och sen kom Jeppe förbi
med 3 liter rödvin och cigaretter.
Det blev alltså en helkväll i Mårdpalatset.
Och det var mycket blickar och musik.
Och prata jättemycket. Och humor och skratt och allt som får mig att må bra.
Han får mig att må bra, det är enkelt och okomplicerat.
Inget drama, inga måsten.
Baksidan är att livet inte kan vara en fest hela tiden.
Att livet nästan aldrig är enkelt och okomplicerat.
Men. Med vin är det.
Labyrint.
Fantastisk tankeverksamhet.
Själv hade jag mer än gärna varit vanlig såklart.
Men ju äldre jag blir desto mindre vanligt verkar det bli.
Alltså, vad snackar folk om egentligen?!
Att det blir lugnare och stabilare och man har mer koll liksom.
Haha, say what?!
Inte jag, jag är ju mer förvirrad än vad jag var när jag var 20 år för fan.
Och ingen koll what so ever.
Och stabilt? Nä, inte det minsta.
Tjockt jobbigt, Merlin.
Ahhhhhh! :D
Fantastiskt och värdelöst part 2.
Magiskt och ovärt.
Jag får jetlag i huvudet. Fast det är väl som vanligt.
Fast att träffa nån som är 25 år är inte så vanligt.
Beroende på hur gammal man själv är.
Vad vet jag.
Fast jag har lärt mig nya ord på min fyra dagar långa helg.
Inga jag kommer att nyttja men ändå, bra att inte ha förutfattade meningar.
För en gångs skull.
Kanske inte ska öppna dörren helt, bara ha den lite på glänt.
Protect your neck liksom. ;D
Ja, jösses.
Cocaine can't do it like you do it to me.
Det är inte optimalt att sitta i samma båt med fel person.
Det är bara jobbigt och frustrerande.
Ueeww.
Men såhär ska det tydligen vara den här tiden på året.
Fantastiskt och värdelöst.
Det är så sjukt. Ja, livet alltså.
Hur kan det vara så jävla drygt och så jävla värt på samma gång?!
Konstigt om man blir snurrig liksom, haha!
Igår var jag iallafall iväg och fick det där jobbiga gjort.
Jobbigt för att det tar tid och för att det är jävligt onödigt.
Men alltså; jag har nog aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv tror jag.
Kom hem, ställde mig i duschen och blev sjukt kallsvettig.
Och svimfärdig och ville kräkas.
Men ja, idag känns det bara bra. :)
Och än en gång; tack Jenny för att du följde med och var påskkärring!
--------
- Haru hör förresten?
- Näe, vad?
- Det där om att du är riktigt skön för mina ögon.
- Näe, det har jag inte hört. Vart hörde du det?
- Fan vet, det kanske var skitsnack. Det jag vet är att snacket går om sköna läppar att kyssa, men vad vet jag liksom.
Hello butterflies!
När blir det bra igen?
Va fan.
Den där utbildningen var bland det värsta, tråkigaste, svåraste och mest
ointressanta jag har varit med om på åratal. På riktigt.
Svinlånga dagar och jag som är så dödstrött ändå.
Kräääääääääääk.
Och tillbaka imorgon.
KRÄÄÄÄK.
Och sen var det allt det andra också.
Känns dock lite bra att ett av mina problem löser sig om 9 dagar.
Men innan det så vill jag bara sova.
Men det får jag ju inte.
Det andra problemet... Ja, det är ju som det är.
Verkar inte som att det går att lösa.
Så ja, det är väl bara att inse att jag inte ska ha med folk att göra.
Vare sig jag vill eller inte.
Hade jag vetat att det skulle bli sånt här jävla drama...
#
Det stavas "hashtag", inte "haschtag".
#Haha #Loser
Nästan nästan.
På riktigt; jag har inte behövt prata med någon på typ 15 timmar!
Det har varit tyst!
Ingen som har tjatat, frågat, pratat, undrat, surat.
Det har varit magiskt, jag har längtat efter det.
Idag har jag bara tvättat, druckit kaffe, datat, kollat tv.
Jag har längtat efter det.
För nej, jag MÅSTE inte gå ut bara för att det är sol.
För nej, jag MÅSTE inte göra ett enda skit om jag inte VILL!
Dessutom orkar jag inte.
Värsta dåliga tajmingen.
På måndag klockan 06.30 ska jag sätta mig på tåget till Stockholm.
Fast jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska palla typ åtta timmars
utbildning i fem dagar.
Ont i huvudet, yr, overkligt trött, drömmer om kattungar.
Ja, Ni hör ju.
Och eftersom det är kurs i två veckor så kan jag inte göra något åt det
förrän den 26:e mars.
Så ja, det här kommer ju att bli ett par spännande veckor minst sagt.
Sol ute, is ute.
Åh nej, is nu igen.
Värt när man ser varnade statusuppdateringar på FB.
Jag utmanar INTE ödet, jag åker taxi.
För att jag halkade litegrann för en månad sedan och jag har forfarande
ont i mitt knä.
Men idag får jag i alla fall sluta 14.30 och det innebär att jag kan få lite saker
gjorda efter jobbet.
Och jag skulle behöva ha mitt smink.
Och mina Converse.
Och mitt tv-spel.
Tillbaka till brottsplatsen.
Inatt fick jag sova i min egen säng.
Det var magiskt!
Vaknade bara en endaste liten gång och då var klockan bara 01.00
så jag fick sova flera timmar till. :)
Det kändes bra.
Plus att jag och min skeva rygg lyckades få en tvättid igår också.
Plus att snickargubben knackade på dörren och sa att alla (han, hans fru och fina tanten och kanske brödkillen) hade funderat över vart jag hade tagit vägen.
Plus att jag hittade 500:- som tydligen var kvar av mina julklappspengar.
Idag diskar jag med glädje.
Men. För naturligtvis finns det ett sånt.
Vecka 11 och 12 ska jag tydligen lära mig nåt nytt.
I Stockholm. I Svedmyra för att vara exakt.
Det låter ganska tråkigt.
Mest för att jag inte kommer att ha ett djurrum.
Kommer att sakna katterna sjukligt mycket.
Näbbar och klor. Nästan.
Fantastiskt.
Jag känner att dom där kliande utslagen är på väg tillbaka och jag undrar fortfarande varför jag inte gör samma.
För jag vet inte hur man gör helt enkelt.
Jag har glömt bort hur det var när man fick somna för att man var trött.
Samma.
Jag längtar fortfarande efter mig själv.
Vi ses ALDRIG.
Vart har jag tagit vägen liksom?!
Jag saknar mig.
Och jag vill inte bli stressad, pressad och ifrågasatt.
Ett nej är precis vad det låter som.
Ett nej är varken ett kanske eller ett okej då.
Jag får en sjukt obehaglig huvudvärk. Och kliande utslag på ryggen också.