Vill helst inte.

Jag medger att det tar emot, men trots detta måste jag erkänna att jag längtar efter Svansis.
Litegrann. Men inte lika mycket som jag skulle ha gjort om han slutade bete sig.
Han fullkomligt vägrar, på eget bevåg, att säga detsamma.
Hatar det.
Därför säger jag det inte heller, för jag hatar även att alltid vara först.
Då kan jag lika gärna säga det till Er istället!
Det känns liksom inte riktigt på riktigt om jag är tvungen att be honom säga sånt.
Äsch, Ni fattar.

Killar är bra jävla trögfattade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback