Asfalt i vardagen.
Måndag. Inte alls roligt.
Solen som sken tidigare idag har slutat med det. I alla fall här.
Nu är det bara knöligt och halt.
Knöligt var ordet. Jag gör det mindre knöligt, på mitt sätt.
Men jag biter ihop och fortsätter att gå på den här hala vägen av en enda anledning; jag vet att det blir vår och att isen, gruset och knölarna förvinner.
Men jag vet inte när. Typiskt.
Tur att det finns små asfaltsfläckar lite här och där. Dom går jag på.
Kommentarer
Trackback